Krönika skriven av Innovaform Vd, Bo Melin
Nu har det gått en månad på det nya året och våra förhoppningarna om att pandemin ska gå över grusas gång på gång. Vi inser att det kommer att dröja länge, om någonsin, innan det är okej att mötas med ett handslag, famntag, klapp eller kyss igen.
Pandemin snabbspolar oss in i framtiden med effekter på samhället, privatlivet, jobben, företagen, ja det mesta. Pandemin har blottat, det vi inte trodde, hur sårbart och skört vårt samhälle är byggt. Många är vi som upplever en känsla av att vi måste förbereda oss på att klara oss själva i allt större utsträckning. Vi vill att beredskapen och säkerheten ska höjas på en mängd områden så vi kan känna oss trygga i vardagen.
Hur framtiden kommer att bli kan vi inte säkert veta, inte ens genom forskning. Det går inte att forska på framtiden, för den finns inte. Bara genom att studera nuläget– hur människor tänker, känner och genom erfarenhet kan man gissa träffsäkert på olika framtidsscenarier.
Människor, inte minst ungdomen, upplevs gå mot en ofrivillig gig-ekonomi på grund av att ingen vill ta ekonomiska risker i en värld i ständig förändring mot rörliga mål. Behovet av mötesplatser och mer ändamålsenliga utomhusmiljöer ökar nu när många av oss väljer att arbeta mellan hemmet och kontoret i större utsträckning. Det geografiskt lokala tycks ersätta globaliseringen på en mängd områden vilket påverkar städers utformning. Urban fäbodisering med småskalig och närmast hantverksmässigt produktion mitt i staden. Tekniken sätter snart en fullvärdig produktionsapparat i var man och kvinnas hand. Vi tycks gå mot att vilja ha allt på samma gång, ett hybridsamhälle, där den stadsnära lansbyggden ”stadsbygd” vinner.
När vi kommer att återgå till det normala eller hur det nya (o)normala kommer att bli guidar Per Schlingmann och Kjell A Nordström oss igenom på ett mycket insiktsfullt vis i den lilla välskrivna boken Corona Express. Läs den!